Fantasynovell: Illusion

En vilsen best vaknar omsluten av mörkret,
likt en bruten skugga reser den sig mot skyarna /
av kölden söndertrasad, av livets förbannelse kedjad,
frustar besten tungt över sin skapare.

Takfläktens monotona surrande hördes svagt mot bakgrund av gatans myller av röster och ljud utanför. De långsamt roterande bladen kunde inget göra åt den kvava heta luften som elegant genomskars av tunna skarpa solstrålar från de fördragna jalusierna. Ljuset bildade ett lysande fånggaller, lika starkt som någon mur, tvärs genom det annars dunkla rummet. Omvärldens dofter av kalkad sandsten och avgaser blandades med rummets särprägel av cigarettrök och dammiga persiska mattor. Tiden stod, precis som luften, alldeles stilla då eftermiddagsrusningen avstannade och i fjärran hördes avlägset böneutroparens på förhand inspelade hyllningar.

Jag låg och stirrade upp i taket, på den flagnande smutsvita färgen och fläktens breda blad av ädelträreplika. Tankarna virvlade utan att få fäste och jag slöt ögonen. Den svettiga och skrynkliga skjortan, det återupptagna vimlet utanför, blodet kokande i mina ådror. Allt främmande men ändå så… en känsla av kittlande trygghet. Alla nya upptäckter, ett skal av förgänglighet. En längtan efter fulländning, en sluten cirkel. Jag öppnar ögonen och ser. Ser.

Illustration

– Mr. Eudaimonia? Are you there, sir?
– Vid himlens portar känner jag fortfarande helvetets eldar.
– Excuse me, sir? It´s after six o´clock, sir.
– Thank you. I´ll be right down.

Det evigt kalla regnet glittrande som krossat glas,
döljandes fasader av rostigt stål och stum fuktig betong /
en hastigt försvagad andedräkt, ett sista utstött skri,
då ett flyende eko långsamt utplånas av tystnaden.

– Midan Salãh ed-Din.
– Okay, mister. Fine market. You first time Cairo?
– I don´t know. Is Mamluk far from here?
– Mamluk no place tourist. Mamluk City of the Dead.
– Well, I´m no tourist so…
– No English!
– Du skulle ändå inte förstå.

Den trånga taxin var kväljande torr i den sena eftermiddagssolen. Luften låg tung av svett och tobak blandat med billigt rakvatten och doften av sätenas utnötta läderklädsel. Den brusiga radions typiska slingor nästan dränktes av den hektiska gatans ordnade kaos. Människor, djur och fordon bildade en ogenomtränglig mur av symfonisk rörelse som långsamt öppnade sig vid oavbrutet tutande. Chaufförens slitna grårutiga skjorta, ständigt uppvirvlade dammoln, röster, tutandet, radion. Jag lutade huvudet bakåt. Krypande tog vi oss fram. Den svala bomullssärken mot min hud. Min torra strupe fick mig att hosta.

Bilder och tankar, ett mönster. Upprymdhet. Plötsligt men ändå så väntat. Vetskapen om meningen och vila efter ansträngning. Tecken och symboler bara repor på ytan. Lugnet. Så kände jag att vi stannat. Vi var omgivna av barn. Skrikande och skrattande, tiggande och lekande barn. En storm av liv. Så, alldeles nära, vid mitt nedrullade fönster ett nav i denna orkan. Hon stod där, stilla. Hon kan inte varit mer än, än ett barn. Hennes stora mörka ögon log mot mig. Hennes lilla hand tog försiktigt tag i ärmen på min särk och kysste den. Med ett ryck fortsatte färden och hon var borta. Men hon grät inte, det vet jag, för hon förstod.

Sökande i en öde lögn skapad av fasa och svek,
för att ständigt stilla ett omättligt brinnande begär /
törstande efter oskyldigt blod, hungrande efter ångande kött,
dömd att för alltid offras vid glömskans altare.

De smala gatorna ned mot Midan Salãh ed-Din var krokiga och mörka. Kvällen sänkte sig sakta ned över Masr el-Qãhira, Den Segerrike och Nilens dotter. I de ödsliga gränderna tändes tusentals fotogenlampor som genom mångfärgade vävdukar förvandlade kullerstenarna till mjukaste palett. Redan på avstånd hördes ljuden från marknaden, en spegelvänd oas i stillheten. Under lyktornas sken pågick en lågmäld handel bland kärror, stånd och basarer. In under tältdukarna frodades en myriad av dofter som slingrande steg upp mot det stjärnbeströdda himlavalvet. Tusen och en varor trängdes med besökare och försäljare i en aldrig sinande ström.

Jag lät blicken själv finna vad den såg. En korg med dadlar, nyskördade kryddor i lerkärl, sidensjalar och snidade träfigurer. Intrycken domnade. Sinnena bedragna och sakta tynade de bort och begravdes i sanden av den ljumma ökenbrisen. Irrande själar jagande sanningar utan övertygelse. Utan insikt om tingens bestånd. Jag knöt min hand och fällde en enkel tår. Den tunna månskäran och begynnelsen var i antågande. Jag befann mig själv stående framför en gammal man. Hans ansikte var fårat, hans ögon äkta. Jag stirrade ned på alla föremål han bjöd ut men kunde inte urskilja en endaste tanke.

– Can I help you, Qãhir?
– I think I´m looking for…
– This one?
– Yes…
– Take it and go. You must not wait.

I fjärran en siluett, en lockande kallelse. Jag hörde den klart och tydligt. Med skärvan av basalt i handen gav jag mig av. Jag var nära nu.

Tidens grundvalar rivs och rummet är icke längre,
då verklighetens väv rämnar och naken dess herre står /
skåda det renaste ljuset, skåda det klaraste mörker,
omslutet bundna är de två ett och intet.

Barfotad och barhövdad steg jag in i Kãit Bej. I den dunkla pelargången renade jag mig i ett vattenkrus och kände de blå skuggornas svalkande beröring. Vid ingången till moskén bugade jag mig och inandades den svala luften. Jag steg in. Stengolvet var kyligt under mina fötter. I mörkret kunde bara konturer urskiljas i ljuset från de fyra valvöppningarna. Den höga kupolförsedda salen bars upp i hörnen av fyra släta pelare. Väggar och golv var smyckade med små mosaikstenar som emellanåt glittrade till och gjorde salen levande. Denna sal var skapad åt natten.

Försiktigt steg jag in mot salens mitt. Det var midnatt och tystnaden fullkomlig. Jag slöt ögonen samtidigt som jag böjde huvudet bakåt. Hjärtat slog allt fortare. Långsamt höjde jag mina armar mot det svarta lufthavet ovanför. Höger hand omslöt krampaktigt basaltskärvan och dess vassa egg skar sönder min bleka hud. Jag kände inte längre min särk eller mina fötters beröring med golvet. Värme strålade ut från min högra hand. Smärtan var försvunnen. Allt var försvunnet. Jag svävade. Världar uppenbarade sig för min inre syn och försvann. Med båda händerna fattade jag skärvan och skar av mina fjättrande bojor till denna sfär. Med ens exploderade Alltet och jag skådade evigheten.