Fantasynovell: Stora Fallet

Falken flög högt över skogen. Då och då gjorde den en kort dykning, som för att försäkra sig om att den fortfarande var kapabel att slå till. Falkens ögon registrerade alla rörelser på marken, men då skogsmöss och småfåglar var väl medvetna om det höll de sig undan.

Tolakowœ Montanokœ hade satt sig ner i gräset för att vila, och betraktade nyfiket falkens jakt, högt uppe i skyn. Han flåsade i värmen, men njöt då detta var det första sommardagen efter en kall och hård vintrer. Brevid sig hade han slängt vedyxan, och han drog sig till minnes att han ännu inte hade funnit någon ek som skulle duga åt far. Tolakowœ suckade högt samtidigt som han plockade fram en bit bröd ut låderpåsen vid bältet. Under tiden han tuggade på det välsmakande brödet, som far bytt till sig från en bonde i grannklanen Mafuu, känt för sina mästerliga bagare, följde han falken med blicken. Det var allmänt känt att det var just en falk som visat de första nybyggarna till Khelataar, den stora ön mitt i Havet, så fågeln var något av ett heligt djur. Efter en stund dök falken och försvann bakom trädtopparna.

Tolakowœ hade till slut hittat en lagom stor ek och konstaterat att den var tillräckligt frisk och stark för att kunna hålla fast ett segel på Kanowas fiskebåt. Tolakowœs far var båtbyggare och hade för länge sedan avläggt mästarprov. Han sysselsatte sig med att bygga små enmastiga fiskebåtar, kanske 13 fot långa, och kanoter. Det hände också att han fick laga sprickor och segel åt fiskarna i byn, eller som i detta fall tillverka nya delar, då gubben Kanowas mast spruckit i en storm för tre dagar sedan. Tolakowœ kunde inte påstå att han gillade att arbeta som lärling åt sin far, han var en petig man som lade stor vikt på detaljer. Det var också slitsamt, men det brydde inte Tolakowœ speciellt mycket, han var en stor och stark yngling. Det var kanske också därför han hade andra planer än att ta över som båtbyggare efter sin far. Bykrigaren hade ända sedan han varit en liten barnrumpa berömt honom för hans styrka och uthållighet. På senare tid hade Tolakowœ även visat sig ha god hand med svärdet och fött mången lovord vid de frivilliga övningarna. På vägen tillbaka till byn, släpandes på den tunga eken, drömde han än en gång hur det skulle vara att leva ett liv som vakt åt en rik köpman, eller att rädda vackra jungfruar som blivit kidnappade av hemska skogstroll…