Tolkiensällskapen och Ohlmarks den Förskräcklige

Även yngre fantasyintresserade har väl hört talas om ”Ohlmarksbråket” och den infama boken ”Tolkien och den svarta magin”. Efte­r­­-­­so­m det fortfarande cirkulerar rykten och diverse myter om denna mörka period, följer här Den Sanna Historien, skriven av en som var med.

Uppsala Tolkiensällskap (Midgårds Fylking) har alltid hyllat Åke Ohlmarks geniala översättning av ”Sagan om ringen”. Få av oss har haft mycket till övers för besserwissrarna i Stockholms Tolkiensällskap, som verkade betrakta Sagan som en bibel där minsta översättningsfel var hädelse. Trots alla slarvfel tycker nog de flesta av oss fortfarande att Ohlmarks översättning är bättre än den nya, korrektare men ack så trista versionen.

1977 fick vår Gandalf idén att bjuda in Ohlmarks till Gondorfesten, vilken Ohlmarks sedan skildrade med stor entusiasm i boken ”Tolkiens Arv”. Efter detta skedde nästa kontakt i samband med 7-årsjubiléet på Uppsala slott 1980, då han genom Gandalfs tillskyndan åter inbjöds. Vår käre trollkarl hade alltid ett gott öga till akademiska original, sådana som Ejnar Haglund, Sten Broman, Sven Stolpe – och Ohlmarks.

Ohlmarks närvaro väckte blandade känslor. Å ena sidan var han mycket spirituell, kunde hålla roliga anföranden och var med på att spela ”Bombur den fete dvärgen”. Å andra sidan ville han hela tiden stå i centrum för allas uppmärksamhet, var ytterst angelägen om att framstå som en förnäm och märkvärdig person, och medförde alltid sin stackars alkoholiserade hustru som var helt bortkommen. Vi blev tvungna att avdela ett par personer särskilt för att ta hand om henne.

Ohlmarks på TV

Det bör ha varit hösten 1981 som gossen Martin Norberg, 14 år, ställde upp i TV:s frågesport ”Kvitt eller dubbelt” på ämnet ”Tolkiens sagovärld”. Detta program, som tidigare hette ”Tiotusenkronorsfrågan”, började sändas redan på 1960-talet och var då mycket seriöst – 10 000 kronor var en förmögenhet, frågorna var mycket svåra och kunskaperna imponerande. Men 1981 hade det hela chanserat. 10 000 kronor var inte så mycket längre, flera av de tävlande var barn och det hela var mest familjeunderhållning. Ändå var intresset stort i media. Det skulle så småningom bli final i tävlingen, den sändes från Malmö, och Ohlmarks skulle vara bisittare till domaren.

Detta var förspelet till det elände som skulle kulminera under våren 1982. Sent en berusad natt fick en viss trollkarl för sig om att nu skulle Uppsala Tolkien-sällskaps storhet förkunnas för världen! Han ringde till Ohlmarks mitt i natten och befallde denne att läsa upp en kungörelse i TV. Ohlmarks var positivt inställd, men påpekade att någon kungörelse inte fanns. Detta föranledde vår trollkarl att sabotera ett antal andra människors nattsömn, till dess han fick tag på Tar-Atanamir i Forodrim (!) som lovade skriva det dokument som han fick dikterat av den lindrigt nyktre trollisen.

När detta kom till min kännedom (jag var på den tiden ordförande i Uppsala Tolkiensällskap) ringde jag genast upp Ohlmarks, bad om ursäkt för Gandalfs beteende och försökte avstyra det hela. Men O insisterade. Han hade inte alls blivit arg över att bli väckt, och tyckte att det hela var en fin idé. Han ville absolut läsa upp G:s meddelande. ”Han blir så ledsen annars” tyckte O, men efter viss övertalning gick han med på att i stället läsa upp ett alternativt telegram som sällskapets styrelse skulle skriva. Vi hade bara några timmar på oss att dikta ihop någonting och skicka det till Ohlmarks c/o Sveriges Television i Malmö. Det blev ett halvtaskigt rim, men i alla fall inte den fullständiga katastrof som det ursprungliga meddelandet hade varit.

Ohlmarks läste faktiskt upp meddelandet i TV. Det utmynnade i att Martin Norberg bjöds in till vårt 10-årsjubileum (1983). Med detta kunde alltihop varit slut, men skit har tydligen en förmåga att dra till sig mer skit…

En trist händelse

En kväll i slutet av januari 1982 kom nästa katastrof. Här finns två olika versioner. Enligt Ohlmarks ringer en beru-sad Gandalf till villan i Saltsjö-Boo. Fru Ohlmarks svarar. Gandalf ber henne att komma till honom i Uppsala eftersom han vet att ”hon bara har tråkigt hos den där gamle gubben”. Fru Ohlmarks är ointresserad varpå Gandalf säger ”Då kommer jag till dig i stället!”. När herr Ohlmarks får höra detta befaller han frun att ringa upp Gandalf och bestämt säga till honom att han inte är välkommen. Men Gandalf har redan åkt, ingen svarar.

Vid 22:30-tiden anländer Gandalf tillsammans med ”en långhårig typ”, båda berusade. När fru Ohlmarks gläntar på dörren rycker Gandalf av säkerhetskedjan, stormar in, tvingar fru Ohlmarks att dricka vin, skäller ut herr Ohlmarks, skriver ett förvirrat meddelande på en bit papper, och avlägsnar sig först när herr Ohlmarks hotar ringa till polisen. Fru Ohlmarks blir sjuk eftersom hon ätit antabustabletter (en medicin som man ger alkoholister för att de ska kräkas om de dricker alkohol). Hon lyckas ta sig upp till sovrummet och går till sängs. Nästa morgon vaknar hon, tänder en cigarrett, somnar, och orsakar en eldsvåda. Skador uppstår för c:a 20 000 kronor. Så långt Ohlmarks berättelse.

Enligt Gandalf var det i stället fru Ohlmarks som ringde upp honom och sa att ”Jag och Åke vill gärna se dig på en liten supé här i kväll”. Gandalf satt hemma och pratade med en kompis. Efter att ha fått lov att ta med kompisen (ingen tycks veta vem denne var, bara att han inte hade något med tolkiensällskapet att göra) tackar Gandalf ja, och de båda tar tåget mot Stockholm. Gandalf är hedrad av att bli inbjuden till den store Ohlmarks som han beundrar. Tyvärr hamnar han och den namnlöse kompisen sedan på fel buss, åker till Granviksvägen i stället för Graningevägen, irrar runt, tiden går, till sist kommer de fram till Ohlmarks hus. Klockan är omkring 22:30. Gandalf inser att de kommit försent till supén, men eftersom det lyser i huset vill han ändå gå dit för att förklara vad som hänt och låna en telefon för att ringa efter en taxi.

När de närmar sig huset öppnar Ohlmarks ett fönster på övervåningen och skriker åt dem att fara åt helvete. Gandalf blir mycket bestört och undrar vadan denna vrede? Fru Ohlmarks öppnar dörren, släpper in Gandalf och bjuder på ett glas vin. Herr Ohlmarks kommer nedför trappan beväpnad med en käpp och insisterar på att Gandalf omedelbart ska dra åt helvete. Ett gräl äger rum, varefter Gandalf avlägsnar sig.

Vad är sanning? Det kommer vi nog aldrig att få veta. Här är i alla fall min teori: Det är osannolikt att Gandalf, 29 år och känd för sin popularitet bland unga damer, skulle varit intresserad av den inte överdrivet sexiga fru Ohlmarks, 42 år. Men jag kan föreställa mig att hon, gift med en vresig 71-årig gubbe, kan ha känt sig lockad av Gandalf. Varför han skulle ”tvingat” henne att dricka vin är också svårt att förstå; känner jag honom rätt skulle han hellre druckit upp det själv.

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att fru Ohlmarks sitter och har tråkigt. Hon har ätit antabus, så hon kan inte trösta sig med dryck. Herr Ohlmarks sitter på övervåningen och arbetar, får inte störas. I sin ensamhet får fru O idén att ringa den tjusige Gandalf, som hon vet att hennes man gillar, och bjuda in honom på supé. Vilken trevlig överraskning för dem båda! Men när hon meddelar O att ”den trevlige Gandalf kommer hit ikväll” blir O rasande, här ska minsann inte vara någon jävla supé! Stackars fru O har försökt vara till glädje men lönas med vrede. För att komma undan ansvaret hittar hon på att det var G som ringde och bjöd in sig själv… och så är hela karusellen igång.

Ohlmarks hotar

Någon vecka efter branden ringde Ohlmarks till mig och krävde att Gandalf

skulle uteslutas ur Fylkingen. När jag svara­de (1) att jag ville höra G:s version först och (2) att endast styrelsen kunde fatta sådana beslut – då blev Ohlmarks hotfull.

O: Du vet att de här tolkienklubbarna i Amerika är ju inte godkända. De har ju svarta mässor och satanskulter, ja, det är kontamination av Tolkien och satanskulter och knark.
E: Men det har ju ingenting med de riktiga tolkiensällskapen att göra!
O: Nej, men det kommer att få, om här inte sker någonting!

Ohlmarks ringde också till Gandalfs föräldrar och krävde att de skulle betala skadorna på huset; annars skulle han tala om för pressen vad deras son ställt till med. G:s föräldrar kontaktade en advokat som gav dem beskedet att O eventuellt gjort sig skyldig till utpressning genom att kräva pengar under hot. I grunden handlade det dels om pengarna, dels om O:s sårade stolthet. Hans frustration över att inte ha fått den respekt han ansåg sig förtjäna av JRR Tolkien eller dennes familj, fanns förstås med i bakgrunden. Som framgår av ”Tolkiens arv” var det något av en livssorg för Ohlmarks att Tolkien inte ville träffa honom. Jag kan föreställa mig att Ohlmarks skulle njutit oerhört av att bli betraktad som en like till Tolkien, och för sitt inre öga såg bilden av de två lärda författarna som möttes för att diskutera märkvärdiga ting. Men han blev avvisad av Tolkien själv, och ännu mer av Tolkiens familj efter dennes bortgång.

Allt negativt som hänt O i samband med Tolkien bubblade nu upp, och fick hans bägare att rinna över. Så snart O förstod att vi inte skulle göra honom till lags, startade han sin förtalskampanj.

Presskampanjen

I första hand gick han ut i pressen. Som kändis hade han inga svårigheter att få sin dynga publicerad. Rubrikerna blev feta. Knark, sexorgier, djävulsdyrkan, nynazism, mordbrand, maffiametoder – fanns det något som vi inte var skyldiga till? Familjen Tolkien beskrevs som en maffia, som styrde över alla tolkiensäll-skap i världen! Vi blev uppringda av ett flertal journalister. Svenska Dagbladet rapporterade försiktigt om saken; deras journalist hade träffat tre ur Rådet, sett bilder från våra sammankomster och tyckte inte att det intryck vi gav stämde med vad Ohlmarks påstod. Expressen var förstås mer sensationell, deras reporter försökte tappert lura mig att säga något riktigt dumt om Ohlmarks mentala hälsa. Hänt i Veckans chefredaktör var tydligen kompis med Ohlmarks, ty där löd rubriken ”Jag vet att Åke Ohlmarks talar sanning!”

Förtalsskriften

Bokomslag Tolkien och den svarta magin

När boken ”Tolkien och den svarta magin” kom ut ett par månader senare (rekordsnabb utgivning!), funderade vi först på att stämma Ohlmarks. Boken var så full av vidriga lögner och smutskastning att vi alla kände oss illamående. Men efter att ha funderat på saken bestämde vi oss för att avstå från juridiska åtgärder. Juristerna sade att svensk rättspraxis inte gav oss en chans; i Sverige kan man påstå praktiskt taget vad som helst utan att bli fälld för förtal. Även om det kan bevisas att man farit med osanning, kan man alltid komma undan genom att påstå att man handlat ”i god tro”.

I England är läget ett annat. Ledningen för The Tolkien Society var arga som bin, deras advokater låg färdiga med det grova artilleriet eftersom Ohlmarks högljutt skröt om att boken skulle ges ut i England också. Hade han försökt det, skulle han verkligen ha blivit stämd och fälld för ärekränkning. Engelsk lag är inte lika tandlös som den svenska i detta avseende. Men det var bara ännu en av Ohlmarks lögner och något försök att få boken utgiven i England gjordes aldrig.

En och annan trodde tydligen på skriverierna. Minst en person lär i alla fall ha ringt till sällskapet och bett att få vara med på nästa sexorgie. Annars lade sig presshysterin rätt snart, och journalisterna övergick från braskande rubriker till ett mer allmänt förakt mot alla löjliga typer som sysslar med konstiga sagoböcker i stället för att läsa samhällskritiska arbetarromaner. I radio höll Dagens Eko en debatt mellan Ohlmarks och bl.a. Jörgen Peterzen, Forodrims grundare. Utan tvekan var det Jörgen som avgick med segern.

Ohlmarks var listig: han svartmålade ingen enskild, namngiven person. Alla hans påståenden om satanism, sexorgier, knark, nynazism och maffiaverksamhet riktade sig mot tolkiensällskapen i allmänhet. Hur ska man kunna motbevisa sådana anklagelser? Det behövs ju bara att en enda forodrimit eller fylkingsmedlem vid ett enda tillfälle rökt en marijuanacigarrett, så blir påståendet ”narkotika missbrukas inom tolkiensällskapen” plötsligt sant. Om Gondor-festen 1980 skrev Ohlmarks: ”Här var alla mer eller mindre berusade”. Alldeles sant. Praktiskt taget alla var faktiskt ”mindre berusade” – d.v.s. inte alls. En annan metod är att framföra påståenden i form av frågor: ”Kan det inte ha varit tolkienister som låg bakom?” Då har man ju faktiskt inte påstått att så är fallet, ändå ger man intryck av att det var så.

Efteråt

När vi hämtat oss insåg vi dock att boken var så full av uppenbart nonsens att ingen vettig människa kunde sätta någon tilltro till den. Det har också visat sig att vi fick rätt. Tolkiensällskapen frodas, medan Ohlmarks bok har fallit i glömska. Det första kapitlet kan tjäna som exempel på hur boken är upplagd:

O börjar med påståendet att flera internationella sällskap som inspirerats av litteratur har urartat till ”vålds-, orgie- och terrororganisationer”. Från de arabiska assasinerna härleder han diktatorn Moammar Kadaffi, mordet på Kennedy och mordförsöket på påven 1981. På nästa sida behandlas Dante-sällskapet, myteriet på Bounty, Ku Klux Klan och SS i Nazi-Tyskland. Sedan är det dags att koppla dessa otäcksheter till tolkiensällskapen. Hur? Jo, O påpekar att Ku Klux Klans överhuvud HW Ewans var tandläkare, liksom ”Gandalfs” pappa!

Att Ku Klux Klan är centralstyrt av en ”stortrollkarl” stämmer dessutom med att alla tolkiensällskap enligt Ohlmarks centralstyrs från Oxford! Efter en beskrivning av SS och dess arvtagare, den östtyska säkerhetspolisen och de västtyska nynazisterna, påpekas att dessa organisationer liksom tolkiensällskapen är ”överklassbetonade” och består av studenter med förmögna föräldrar. ”Mycket ofta omger sig dessa urspårade överklassynglingar med devota slavar ur den arbetande klassen, stackare som ser upp till studenternas högre bildning och utför varje deras order.”

”Gandalf den vise” och ”kung Aragorn” inom tolkiensällskapen likställs med ”Sturmführer” inom nynazismen eller ”storcyklop” i Ku Klux Klan. Strax är det så tal om hedniska människooffer, tibetanska gravskändningar och en hiskelig soppa av historiska och exotiska exempel på ”häxmästare och dödsbesvärjare”, varefter kopplingen till tolkiensällskapen ställs utom allt tvivel genom upplysningen att Malmö Tolkiensällskap heter Angmar och leds av en ”häxmästare”. Att denna titel är ett internt skämt tycks ha gått honom förbi.

Jag tog nyss fram boken ur bokhyllan, läste några slumpvis valda stycken – och brast ut i gapskratt. Nu 25 år efteråt kan jag inte göra annat än skratta. Det komiska ligger i hur Ohlmarks förvränger de verkliga händelserna till en parodi på den verklighet jag själv upplevt. Han missar inte en halv chans att finna någon totalt ovidkommande likhet mellan tolkiensällskapen och allehanda obehagliga företeelser. Men samtidigt är hela historien förstås mycket tragisk. Särskilt tycker jag synd om fru Ohlmarks, som var en djupt olycklig människa och verkligen inte fick det stöd hon hade behövt.