Filmen Limitless

Filmaffisch för Limitless

Denna film är baserad på romanen The Dark Fields av irländaren Alan Glynn och handlar om en usel författare som genom en slump får tag på en drog som expanderar hans medvetande och sinnen till dess fulla potential. Boken skriver han klart på några dagar, stilen och självförtroende får han åter och med detta tjejen som nyligen dumpade honom. Och han lär sig flera språk, aktiehandel och mycket mer. Allt med hjälp av drogen NZT-48.

Temat för denna film tycker jag är intressant. Det påminner väldigt mycket om transhumanismen, som jag bloggat om tidigare. I korthet går denna livsåskådning ut på att vi ska använda tekniken för att göra oss människor bättre.

Skillnaden mellan de teknologiskt drömmande transhumanisterna och denna saga är att drogen som syftar till att förbättra har sina mörka sidor. Dels driver den människor till självdestruktivt beteende och begär. Dels har den biverkningar.

Tyvärr tycker jag att filmskaparna inte riktigt bestämt sig för om detta är en dystopi eller utopi. Historien pendlar fram och tillbaka, och berättandet blir inte lika spänstigt när det inte finns en tydlig linje. Många gånger får också yta representera huvudkaraktärens fulla potential. Som några charmiga ord på italienska till servitrisen eller furiös aktiehandel.

Själv skulle jag fått större sympati om den utökade hjärnkapaciteten illustrerades med någonting mycket mer komplext och utmanande. Som avancerad kvantfysik eller filosofiska utläggningar om varat och tiden. Nu känns det mer som den utökade intelligensen är en ball egenskap för att imponera på brudarna.

Med det sagt kan jag fortfarande rekommendera filmen. Den är berättad på ett spännande sätt och huvudkaraktärens förvrängda syn på världen har fotografen lyckats fånga på ett intressant sätt. Synd bara att man inte kom längre med ett sådant intressant tema.

Trailer