Runornas ursprung

De äldsta kända arkeologiska fynden av runskrift stammar från ca 100-150 e Kr. Men det är ännu inte fullt klart varifrån runskriften kommit. Runtecknen visar på inspiration från de flesta forntida medelhavsalfabeten: det grekiska, det romerska, det feniciska och det etruskiska.

Romerskt ursprung

Bild på runorEn uppfattning som hörts i sammanhanget är att de germanska krigare som tog tjänst i romerska armén – i de romerska gränstrupperna – i slutet av romarväldets tid, lärde sig de romerska skrivtecknen, och att någon gång en sådan krigare konstruerade germanska tecken utifrån dessa, tecken som var kantigare och därför lättare kunde skäras i trä. Men ingenting är definitivt säkert.

Just att sätta runtecknen på ett trästycke verkar i alla fall ha varit det vanligaste. Att de flesta runskrifter som finns kvar nu finns huggna i sten, beror nog bara på att sten inte ruttnar som trä. En sten står kvar i århundrade efter århundrade. Träet ruttnar – eller, i sällsynta, lyckliga fall, bevaras i syrefattig lera, som till exempel under den forna hamnbryggan i Bergen. Där hittades för inte så länge sedan en stor mängd vikingatida och medeltida vardagsanteckningar, kärleksförklaringar, ägaretiketter o s v gjorda på organiskt material, mest trä, men också ben. Alltihop skrivet med runor.

Magiskt ursprung

Det finns en annan berättelse om runornas ursprung. Det är en mytisk berättelse om asaguden Odin, en stormgud, magins och vishetens gud, ursprungligen en simpel vägvisare till Hel, dödsriket. Men denne gud eftertraktade makt och han skydde inga medel för att skaffa den. Han hängde sig i världsträdet, Lärad, det träd som sedan också fick namnet Yggdrasil (Yggs ’Den förskräckliges’ drasil ’ök’, ’riddjur’). Han ’red’ trädet, hängde där i nio dygn, ”spanade noga nedåt”. Då, genom detta schamanistiska självoffer, kom runorna till honom. Märk väl: Runorna kom till honom. Han uppfann dem inte, de fanns alltså före honom, även om det står i eddadikten Havamal: ”Några gjorde jag [Odin] själv.”

Skrift har alltid förknippats med magi. Och naturligtvis måste det ha varit en oerhörd upplevelse att ett par streck som någon ristat kan tala som en människa till en människa. Men ändå var det det talade ordet som räknades när man utförde en magisk handling. Skriften var konserverat tal som väcktes till liv först när man uttalade vad som stod skrivet. Orden låg infrusna i stenens eller träets yta och när man uttalade dem, levde de.

När runorna användes till magiska ändamål ristades de för att de skulle uträtta en särskild sak. På minnesstenar, som till exempel Björketorpsstenen i Blekinge, skrevs förbannelser som skulle drabba den som ’bröt harget’, d v s förstörde monumentet.

I de isländska sagorna ser man en del exempel på hur runmagi använts. Ett tydligt exempel finns i Egil Skallagrimssons saga, där Egil med sina följeslagare är på resa från Norge österut in i de svenska landskapen. Så kommer de till en gård, där de övernattar. Dottern i huset är sjuk. Egil finner ett träspån i hennes bädd och på det finns det runor. Egil, som är runkunnig, ser att runorna är felristade; det rör sig kanske om kärleksmagi, men den som har ristat, har i så fall ristat fel, så olyckligt att han har gjort henne sjuk i stället. Egil skär bort runorna, och ristar goda runor där istället, och inom kort blir flickan frisk.

Runorna och spådom

Nuförtiden används runorna mycket i New Age-sammanhang som spådomsverktyg. Och då uppstår ju naturligtvis frågan: Användes runorna till att spå med i gammal tid? Svar: Det är inte så lätt att veta. Det enda eventuella stöd för sådana tankar, som jag hittills själv har funnit, är en passage i boken Germania av romaren Tacitus. Den fullbordades år 98 e Kr och i den boken beskriver Tacticus de germanska folkstammarnas seder och bruk. Antagligen ville han varna för Germanernas stridsduglighet och mannakraft. Han visade hur den ’ädle vilden’ inte klemade bort sig så som romarna gjorde och att samhällen med en så spartansk livsföring som hos de germanska folkstammarna kunde bli ett reellt hot för romarriket.

Men det finns en redogörelse om spådomskonst i ett kapitel av boken, en berättelse som får en att tänka på runor:

”De ge akt på förebud och lottorakel i största tänkbara utsträckning. Lottning sker vanligen på ett enkelt sätt. En gren, som skurits från ett fruktbärande träd, hugger man sönder i småkvistar; dessa märker man med vissa tecken och strör ut dem över ett vitt kläde alldeles på måfå. Om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, är det stammens präst som därpå under bön till gudarna och med blicken riktad mot himlen tre gånger upplyfter var och en av småkvistarna; sker rådfrågningen för enskild räkning, är det familjefadern själv som utför denna ceremoni; vederbörande tolkar enligt det förut inristade tecknet de kvistar han lyfter upp. Om lotterna hindra ett företag, sker ingen rådfrågning om samma sak på samma dag, men om man erhåller tillåtelse att börja företaget, kräves dessutom bekräftelse på denna genom förebud.” (Översättning från latinet: Alf Önnerfors)

Det är omöjligt att veta om dessa tecken (notae, som det står i originaltexten) är runor eller om de är något helt annat.

Har man använt runorna att spå med så har i varje fall inga andra ritualer än möjligen denna överlevt. Och de spådomstekniker som numera används i samband med runorna, de har i princip tagits från Tarok-kortens ritualer och kortuppläggningar.

Lönnrunor

Däremot är lönnrunor en känd företeelse från gammal tid. Ofta användes runans position i runraden för att man skulle kunna tolka en lönnruna. I detta sammanhang är runornas uppdelning i tre ätter mycket viktig. Ofta angav man en viss runa genom att till exempel rita ett träd, eller snarare någonting som liknar ett fiskskelett, där fiskens ryggrad utgör runans huvudstav, och där benen används för att ’räkna fram’ runan. På ena sidan av runans huvudstav sitter ett fåtal streck, högst tre. Dessa runor anger vilken ätt runan tillhör och på andra sidan huvudstaven anges genom ett visst antal streck, minst ett och mest åtta streck, vilken runa i just den angivna ätten som åsyftas.

Ett mäktigt exempel på magiska lönnrunor finns på Rökstenen strax öster om Vättern, denna imponerande sten, som bär upp den längsta runinskriptionen som man hittills känner till, i varje fall på en sten. Inskriptionen handlar om att Varin härmed sätter ett minnesmonument efter den döde eller fegmärkte (dödsmärkte) sonen Vämod och kort efter den lilla släktupplysningen följer kraftfulla erinringar om forna hjältedåd, tjugo kungar som blev liggande på samma slagfält, om Theoderik den store, Märingars furste, och så vidare. Båldare och mäktigare blir texten ju längre in i den man kommer, och lönnligare blir runorna. Ristaren övergår från den 16-typiga vikingatida kortkvistrunraden till den äldre, samgermanska, den som bestod av 24 tecken, och till slut träder lönnrunorna fram, först som korsade kvistar vilka har uttytts: ”Sibbe från Vi avlande nittioårig!” till det allra hemligaste, det som dolts i en serie Eihwaz-runor; Världsträdet, Ulls båge. Det står: ”Sakum ukmini Þur!” Vad man tror att det betyder? ”Jag säger de unga: TOR!”